Kroppsburna kameror och juridik: frågor att utreda före införande.

Kroppsburna kameror används allt oftare i verksamheter där medarbetare möter människor i situationer som kan bli pressade, konfliktfyllda eller farliga.

Även utanför brottsbekämpande verksamhet överväger allt fler företag och organisationer att införa kroppsburna kameror. Det kan handla om kollektivtrafik, räddningstjänst, vård, handel eller andra arbetsmiljöer där hot, våld, skadegörelse, olyckor eller ordningsstörningar kan uppstå.

Kroppsburna kameror kan exempelvis:

• förhindra eskalering och bidra till ökad trygghet
• förbättra dokumentation och stärka bevisning
• ge underlag för att utveckla arbetssätt efter incidenter
• öka transparensen i utsatta eller svårbedömda situationer

Men kroppsburna kameror innebär också behandling av personuppgifter, ofta i situationer där människor inte själva väljer att bli filmade. Därför är införandet av kroppsburna kameror inte bara en teknisk eller operativ fråga. Det kräver juridiska, organisatoriska och etiska ställningstaganden.

Syftet med den här artikeln är att ge en översikt över frågor som verksamheter minst bör ha utrett tillsammans med juridisk expertis, dataskyddsombud, säkerhetsansvariga eller andra relevanta funktioner - innan kroppsburna kameror köps in och börjar användas.

Artikeln fokuserar huvudsakligen på verksamheter som inte är brottsbekämpande myndigheter, eftersom brottsbekämpande verksamhet omfattas av särskilda regelverk som inte behandlas här. Deras förutsättningar preciseras bland annat i brottsdatalagen [Källa 1] och EU dataskyddsdirektiv för brottsbekämpning, eller Law Enforcement Directive, som den också kallas.

1. Kroppsburna kameror är inte samma som fasta övervakningskameror
   1.1 Är kroppsburna kameror tillåtna?

2. Frågor att beakta före införande
   2.1 Definiera ändamålet
   2.2 Klargör ansvar och roller
   2.3 När och hur används kameran?
   2.4 Ljudupptagning bör bedömas separat från bildinspelning
   2.5 Information behöver lämnas när inspelningen sker
   2.6 Lagring och hantering av material
   2.7 Hantera även arbetsgivarperspektivet
   2.8 Tekniken bör stödja juridiken
   2.9 Dokumentera bedömningar, teknikval och rutiner

3. Sammanfattning
   3.1 Checklista före införande

4. Ordlista

5. Källor

Vid första anblick är det lätt att anta att användning av kroppsburna kameror regleras på samma sätt som fast kamerabevakning enligt kamerabevakningslagen, SFS 2018:1200 [Källa 2]. Men redan i 3 § framgår att lagen omfattar kameror eller jämförbar utrustning som inte manövreras på plats och som innebär varaktig eller regelbundet upprepad personbevakning.

Eftersom kroppsburna kameror normalt bärs, aktiveras och manövreras av en person på plats så omfattas de normalt inte av kamerabevakningslagens definition.

Det innebär dock inte att användningen är fri.

Om kameran fångar identifierbara personer, röster, fordon eller annat som kan knytas till en fysisk person kan det vara fråga om behandling av personuppgifter. Då behöver verksamheten förhålla sig till dataskyddsregler som GDPR [Källa 3] och annan relevant nationell eller EU-rättslig reglering.

Det finns med andra ord inget generellt svar som gäller för alla verksamheter, roller och användningsområden. En mer relevant frågeställning blir därför:

Under vilka förutsättningar kan just vår verksamhet använda kroppsburna kameror för vårt ändamål, på ett sätt som är nödvändigt, proportionerligt och dokumenterat?

Det första steget att beakta bör vara att definiera varför kamerorna ska användas eftersom ett otydligt syfte gör det svårt att bedöma rättslig grund och andra avgörande förutsättningar för användningen.

Möjliga ändamål kan vara att:

• dokumentera hot, våld eller ordningsstörningar
• stärka arbetsmiljön för personal i utsatta situationer
• säkra spårbarhet (bevisning) efter incidenter
• skapa transparens vid ingripanden, kontroller, tillsyn eller andra utsatta möten.
• dokumentera händelseförlopp vid olyckor, driftstörningar eller säkerhetsincidenter
• förbättra underlaget för utredning efter en inträffad händelse

Men ändamålet behöver vara precist.

Trygghet kan vara ett legitimt mål, men för att bedöma om kroppsburna kameror är rätt åtgärd behöver verksamheten konkretisera vad kamerorna ska bidra med, i vilka situationer de ska användas och vilket problem de avser att lösa.

Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) beslut från 2021 rörande Storstockholms Lokaltrafik (SL) användning av kroppsburna kameror visar varför ändamålet är avgörande. I sin bedömning ansåg IMY att aktiverad inspelning av bild och ljud vid pågående hotfulla eller våldsamma situationer kunde vara nödvändig för att uppnå syftet att förebygga och dokumentera hot och våld. [Källa 5]

Det innebar däremot inte att SL användning som helhet bedömdes vara förenlig med GDPR. Flera delar av användningen kritiserades, vilket vi återkommer till längre fram i artikeln.

Samtidigt ansåg myndigheten inte att användningen av kroppsburna kameror för att säkerställa identitet vid tilläggsavgift var nödvändig, och att integritetsintresset därför vägde tyngre.

Det är en viktig lärdom: samma kamera med samma användare och i samma miljö kan bedömas olika beroende på ändamålet.

När ändamålet har fastställts behöver verksamheten klargöra vem som ansvarar för användningen av de kroppsburna kamerorna samt hanteringen av det inspelade material och de uppgifter som användningen genererar.

I GDPR-sammanhang utgår personuppgiftsansvaret normalt från vem som bestämmer ändamål och medel för personuppgiftsbehandlingen. Ansvaret ligger alltså normalt hos den verksamhet, eller de verksamheter, som beslutar varför kamerorna ska användas och hur användningen ska gå till. Det är med andra ord inte nödvändigtvis den person som bär utrustningen som ansvarar för personuppgiftsbehandlingen.

I vissa fall är ansvarsfördelningen enkel. I andra fall kan flera aktörer vara inblandade, exempelvis en arbetsgivare, en uppdragsgivare, ett bevakningsbolag, en kommunal verksamhet, en fastighetsägare, en systemleverantör eller en molntjänstleverantör.

Då behöver det vara tydligt vem som är personuppgiftsansvarig, om någon part agerar personuppgiftsbiträde, om flera aktörer har ett gemensamt personuppgiftsansvar samt vilka avtal, instruktioner eller interna rutiner som krävs.

Frågor att utreda är exempelvis:

• vem beslutar om ändamålet med kamerorna?
• vem ansvarar för att användningen är nödvändig och proportionerlig i relation till ändamålet?
• vem beslutar när och hur kamerorna får användas?
• vem ansvarar för information till personer som kan bli filmade?
• vem ansvarar för lagring, åtkomst, utlämning och gallring?
• vilka får ta del av inspelat material?
• finns externa leverantörer som behandlar material för verksamhetens räkning?
• finns särskild reglering, avtal eller interna instruktioner som påverkar ansvarsfördelningen?

De konkreta och praktiska frågorna om inspelning, information, lagring, med mera behandlas i kommande kapitel. Det viktiga i detta steg är att säkerställa att ansvaret inte hamnar mellan flera funktioner, leverantörer eller organisatoriska nivåer.

Otydligt ansvar riskerar att bli inget praktiskt ansvar.

En av de mest centrala frågorna är när och hur kamerorna ska spela in. Kroppsburna kameror kan användas på flera olika sätt: kontinuerlig inspelning, manuell aktivering, automatisk aktivering, förinspelning eller inspelning endast i vissa definierade situationer.

Kontinuerlig eller återkommande inspelning ökar risken att fånga personer som inte har någon koppling till den situation som kameran är avsedd att dokumentera, exempelvis förbipasserande, medarbetare, kunder, patienter, brukare eller barn som råkar befinna sig på platsen.

Det medför att ju bredare och längre inspelningen är, desto större blir risken för integritetsintrång. Det blir sannolikt också svårare att påvisa att inspelningen är nödvändig och proportionerlig i förhållande till ändamålet.

Verksamheten behöver därför ta ställning till exempelvis:

• om kameran ska vara aktiv hela tiden eller endast kunna startas vid behov
• vem som får starta inspelningen
• i vilka situationer inspelning får eller ska ske
• om inspelning ska vara frivillig, rekommenderad eller obligatorisk för användaren
• om kameran ska ha förinspelning (pre-recording)
• om inspelning ska kunna startas automatiskt av externt system, larm, person eller annan fördefinierad händelse.
• hur och när inspelningen ska avslutas
• hur oavsiktligt eller felaktigt startad inspelning ska hanteras

En praktisk utgångspunkt är att inspelning bör vara kopplad till tydligt definierade situationer som exempelvis hot, våld, ordningsstörningar, olyckor eller andra händelser där dokumentation är nödvändig för att uppnå det fastställda ändamålet.

Förinspelning, eller pre-recording, kräver särskild eftertanke. Funktionen innebär att kameran kontinuerligt buffrar en kort sekvens som sedan sparas när inspelningen aktiveras, vilket gör att materialet även kan visa vad som hände före den aktiva inspelningen. Syftet är att fånga händelseförloppet även om användaren inte hinner trycka på inspelningsknappen direkt. Funktionen kan vara operativt värdefull, men den innebär också att kameran behandlar uppgifter redan före den aktiva inspelningen.

Verksamheten bör därför kunna motivera åtminstone följande:

• varför förinspelning behövs
• hur lång förinspelningen ska vara
• om den ska omfatta bild, ljud eller båda delar

I Integritetsskyddsmyndighetens (IMY) beslut efter tillsyn hos SL ansåg myndigheten att en förinspelning på en minut var för omfattande i den aktuella användningen. IMY bedömde att en kortare tidsrymd, på maximalt 15 sekunder, hade kunnat godtas i det specifika fallet. [Källa 5]

Det betyder inte att 15 sekunder är en generell övre gräns för alla verksamheter. Däremot visar beslutet att förinspelning bör bedömas särskilt och att verksamheten behöver kunna motivera både funktionen, omfattningen och tidslängden.

Kroppsburna kameror kan ofta spela in både bild och ljud, men det innebär inte att båda funktionerna automatiskt bör användas i alla situationer.

I föregående kapitel belyste vi att bred och lång bildinspelning kan öka risken för att fånga personer som inte är relevanta för den situation som kameran är avsedd att dokumentera. På samma sätt riskerar ljudupptagning att fånga samtal, kommentarer och känsliga uppgifter från eller om patienter, brukare, kunder, medarbetare eller andra personer som inte ens syns i bild.

Ljudupptagning kan därför innebära ett större integritetsintrång än enbart bildinspelning. Samtidigt kan hot i många fall vara verbala vilket kan innebära att ljudupptagningen i vissa situationer kan anses vara nödvändig och proportionerlig. Verksamheten bör därför bedöma ljud separat från bild.

Frågor att utreda är exempelvis:

• behövs ljud för det aktuella ändamålet?
• i vilka situationer är ljud nödvändigt?
• ska ljud vara aktiverat som standard eller aktiveras först efter ett särskilt ställningstagande?
• går det att använda bild utan ljud i vissa situationer?
• hur hanteras samtal med personer som inte är direkt berörda av incidenten?
• finns risk att känsliga personuppgifter fångas upp genom ljudinspelning?
• ska användaren kunna stänga av ljud?
• ska ljud alltid ingå vid export eller delning av material, eller bör det kunna begränsas?

Det är därför viktigt att skilja mellan vad tekniken kan göra och vad verksamheten bör göra. Att en kamera har stöd för ljudinspelning innebär inte att ljud alltid är nödvändigt eller proportionerligt.

Samma resonemang bör även gälla andra tekniska funktioner som:

• automatisk aktivering
• platsdata och positionering
• livestreaming och fjärråtkomst
• metadata

Varje funktion bör bedömas för sig utifrån ändamål, nytta, risk och proportionalitet.

I sitt beslut efter tillsyn hos SL bedömde Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) att aktiverad inspelning av ljud och bild under en pågående hotfull eller våldsam situation kunde vara nödvändig för att uppnå SL:s ändamål att förebygga och dokumentera hot och våld [Källa 5].

Beslutet visar samtidigt att ljudupptagning bör bedömas separat i relation till varje ändamål och användningssituation.

Precis som vid annan insamling av personuppgifter så behöver information lämnas när personuppgifter samlas in genom kroppsburna kameror enligt dataskyddsförordningen (GDPR) artikel 13. De personer som kan omfattas av inspelningen behöver alltså få tydlig information om behandlingen av deras personuppgifter. [Källa 3]

För fasta kameror lämnas informationen oftast genom skyltning. Eftersom kroppsburna kameror rör sig med användaren och ofta endast aktiveras vid specifika händelser blir informationssituationen mer komplex.

Verksamheten behöver därför utreda hur information ska hanteras och lämnas i praktiken.

Det kan exempelvis handla om:

• väl synlig kamera
• tydlig inspelningsindikator
• märkning på uniform, väst eller utrustning
• muntlig information när det är möjligt och lämpligt
• skyltning i lokaler, fordon eller entréer
• informationskort
• QR-kod till mer detaljerad information
• webbsida med information om personuppgiftsbehandlingen
• kontaktväg till personuppgiftsansvarig eller dataskyddsombud
• interna rutiner för när och hur information ska lämnas

Det räcker inte nödvändigtvis att kameran syns. Den registrerade behöver kunna förstå vem som ansvarar för behandlingen, varför inspelningen sker, vilka uppgifter som behandlas, hur materialet hanteras, hur länge det sparas och vilka rättigheter den registrerade har.

Samtidigt måste informationsmodellen vara realistisk. I en hotfull, akut eller säkerhetskritisk situation kan det vara olämpligt eller omöjligt att lämna fullständig information muntligt innan inspelning startar. Därför bör verksamheten ha flera lager information, exempelvis en kombination av förhandsinformation, tydliga indikatorer och kompletterande informationskanaler.

Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) ansåg efter sin tillsyn att SL brustit i sin information om både bild- och ljudupptagning. De personer som tilldelades tilläggsavgift fick utförlig information om personuppgiftsbehandlingen med aktuella länkar till mer information på kvittot, vilket IMY beskrev som en del av den kompletterande informationen (lager 2). Det innebär att övriga resenärer som registrerades inte fick motsvarande information. Det vill säga resenärer som kunde ha fångats av kameran utan att vara det egentliga föremålet för kontrollen eller incidenten, samt haft korrekt färdbevis och inte utgjort något hot.

IMY konstaterade också att den skyltning och märkning som skulle utgöra ”lager 1” var otillräcklig. [Källa 5]

Införandet av kroppsburna kameror handlar inte bara om när inspelning får ske. Minst lika viktigt är vad som händer med materialet efteråt.

Inspelat material kan innehålla bild, ljud, metadata och loggar. Det kan också visa personer i utsatta, konfliktfyllda eller känsliga situationer. Därför behöver verksamheten redan före införandet bestämma hur materialet ska överföras, lagras, användas, skyddas och slutligen raderas eller gallras.

En grundläggande utgångspunkt är att material inte bör sparas längre än vad som behövs för det fastställda ändamålet. [Källa 8]

En inspelning som visar en faktisk incident kan behöva hanteras på ett annat sätt än en inspelning som startats av misstag eller som inte visar någon relevant händelse.

Verksamheten behöver därför ta ställning till exempelvis:

• var materialet ska lagras
• om lagringen ska ske lokalt, i molntjänst eller i en hybridlösning
• hur materialet överförs från kameran till lagringssystemet
• hur materialet skyddas under överföring
• om externa leverantörer behandlar material för verksamhetens räkning
• om personuppgiftsbiträdesavtal krävs
• hur länge olika typer av material ska sparas
• när material ska raderas, gallras eller i förekommande fall arkiveras
• vem som får se inspelat material
• vem som får redigera, maskera eller på annat sätt bearbeta material
• vem som får exportera, dela eller lämna ut material, och genom vilka godkända kanaler det får ske
• hur export eller utlämning från lagringssystemet ska ske på ett säkert sätt
• om och hur åtkomst och åtgärder ska loggas
• hur materialet skyddas mot obehörig åtkomst
• hur materialet som kan behövas som bevisning ska hanteras
• hur oavsiktlig eller felaktig inspelning ska hanteras
• hur verksamheten hanterar begäran från registrerade

Åtkomst och användning bör begränsas till de personer och funktioner som behöver materialet för ett tydligt definierat syfte. Det bör alltså inte vara möjligt för alla chefer, administratörer eller användare att se, bearbeta eller exportera material bara för att de har en roll i verksamheten eller teknisk åtkomst till systemet.

Det är också viktigt att skilja mellan att lagra material och att använda material. En inspelning kan behöva sparas under en begränsad tid, men det betyder inte att den fritt kan användas för andra syften än de som låg till grund för inspelningen.

Om material ska delas, exporteras eller lämnas vidare behöver verksamheten ha rutiner för vem som får besluta om det, genom vilka kanaler det får ske och om delar av bild eller ljud behöver maskeras. Informella arbetssätt, lokala kopior, e-postbilagor eller okontrollerad filöverföring kan skapa risker som bör hanteras genom både rutiner och teknisk konfiguration.

För offentliga verksamheter kan ytterligare regler påverka hanteringen, exempelvis regler om allmänna handlingar, sekretess, arkivering, utlämnande och gallring.

Genom att besluta om överföring, lagring och hantering redan före införandet minskar risken för att material sparas för länge, används för fel syfte, delas på fel sätt eller blir tillgängligt för fler personer än nödvändigt.

Hittills har artikeln främst behandlat hur kroppsburna kameror kan påverka personer som blir filmade, men det är inte bara de som blir filmade som berörs. Även den som bär kameran påverkas.

För vissa medarbetare kan kameran upplevas som ett stöd och bidra till en tryggare arbetssituation. För andra kan kameran upplevas som ett kontrollverktyg, i synnerhet om det råder oklarheter kring användandet och uppföljningen.

Därför behöver även arbetsgivarperspektivet hanteras före införandet [Källa 9].

Verksamheten bör bland annat klargöra:

• vilka roller eller funktioner som ska bära kamera
• om användningen är frivillig, obligatorisk eller situationsstyrd
• när kameran ska eller får aktiveras
• när kameran inte får användas
• om medarbetaren själv får starta och stoppa inspelning
• om inspelat material får användas för utbildning och uppföljning
• om material får användas i arbetsledning eller interna utredningar
• vem som får granska material där medarbetare förekommer, och i vilket syfte
• hur användare utbildas i rutiner, begränsningar och ansvar
• hur skyddsombud, fackliga parter, HR eller arbetsmiljöfunktioner bör involveras
• hur verksamheten undviker att kamerorna uppfattas som generell personalövervakning

Det kan vara rimligt att använda inspelat material för att förstå och följa upp faktiska incidenter, om det ligger inom det fastställda ändamålet och de rutiner som verksamheten har beslutat om. Materialet kan ge bättre underlag för utbildning, rutiner och förebyggande arbete. Men det bör skiljas från löpande kontroll av personalens vardagliga arbete.

En praktisk utgångspunkt är att definiera skillnaden mellan incidentnära uppföljning och generell prestationsuppföljning. Att använda material för att följa upp incidenter och förbättra rutinerna kan vara motiverat, men att löpande granska hur personal utför sitt arbete kräver en separat och betydligt mer restriktiv bedömning.

Tydliga interna regler, förankring och utbildning är därför viktiga. Medarbetare behöver veta när kameran ska användas, när den inte ska användas, vad som händer med materialet efteråt och i vilka situationer materialet kan komma att granskas.
Ett väl genomfört införande handlar därmed inte bara om att informera de personer som kan bli filmade. Det handlar också om att skapa förtroende hos de medarbetare som ska bära utrustningen och använda den i praktiken.

Rätt teknik ersätter inte den juridiska bedömningen. Däremot kan rätt teknik förenkla införandet och i vissa fall skapa grundläggande förutsättningar för ett införande som är ändamålsenligt, proportionerligt och säkert.

Även om bildkvalitet, bildfrekvens och färgåtergivning är viktiga tekniska egenskaper, handlar införandet av kroppsburna kameror inte bara om dessa faktorer. Kroppsburna kameror utgör en del av ett ekosystem av utrustning, applikationer och systemarkitektur som behöver samspela och bedömas som helhet, utifrån sin förmåga att stötta verksamhetens juridiska, organisatoriska och operativa förutsättningar och krav.

Relevanta funktioner kan exempelvis vara:

Inspelning, konfiguration och användarstöd

• upplösning, optik, inspelningsfrekvens, inspelningsvinkel
• batteritid, robusthet och användarvänlighet
• val av kontinuerlig, automatisk, fjärrstyrd, händelsestyrd eller manuell inspelning
• indikation när inspelning pågår
• möjlighet att styra ljudupptagning separat
• aktiv, begränsad eller avstängd förinspelning
• kryptering, vattenstämpling och manipulationsskydd som stöd för beviskedja
• stöd för konfiguration och hantering av metadata och spårbarhet

Ett ändamålsenligt system för kroppsburna kameror bör kunna stödja de ställningstaganden som verksamheten redan har gjort. På så vis bör kroppsburna kameror inte betraktas som fristående utrustning som bara bärs på kroppen. De är en del av ett system för insamling, hantering, skydd och användning av potentiellt känsligt material.

När verksamheten har tagit ställning i de olika perspektiven behöver bedömningarna och besluten dokumenteras, om det inte gjorts löpande.

Dokumentationen är viktig av flera skäl. Den gör det lättare att följa upp användningen, utbilda medarbetare och påvisa att införandet inte bygger på en generell önskan om mer inspelning, utan på tydligt definierade behov och avvägningar.

Verksamheten bör bland annat dokumentera:

• vilket ändamål kamerorna ska ha
• vilken rättslig grund som åberopas
• vem som är personuppgiftsansvarig
• om personuppgiftsbiträden eller externa leverantörer behandlar material
• när kamerorna får och inte får användas
• om ljudupptagning används och i vilka situationer
• om förinspelning används och hur den är konfigurerad
• hur information lämnas till personer som kan bli filmade
• hur material överförs, lagras, skyddas, används och gallras
• vem som får åtkomst till material och för vilka syften
• hur export, delning, maskering och utlämning får ske
• hur medarbetare informeras, utbildas och involveras
• hur vald teknik stödjer de beslutade rutinerna och begränsningarna

Teknikvalet bör alltså också ingå i dokumentationen. Om verksamheten väljer ett system med exempelvis ljudupptagning, förinspelning eller exportfunktioner bör det framgå varför dessa funktioner behövs, hur de kopplas till ändamålet och vilka begränsningar som införts för att minska risken för integritetsintrång.

En viktig del av införandet är därför att gå från bedömning till arbetssätt. Det räcker inte att tekniken kan användas på ett korrekt sätt. Verksamheten behöver också säkerställa att användarna vet när, hur och varför kamerorna ska användas, och att ansvariga funktioner kan följa upp att rutinerna efterlevs.

Dokumentationen behöver därför också omsättas i praktiska rutiner som exempelvis utbildningar, instruktioner, matriser, checklistor och rapportmallar.

Dokumentationen bör dessutom hållas aktuell. Om ändamålet eller andra operativa, tekniska eller juridiska förutsättningar förändras kan tidigare bedömningar behöva omprövas, och således också dokumentationen uppdateras.

På så sätt blir dokumentationen inte bara ett juridiskt underlag. Den blir också ett praktiskt verktyg för att säkerställa att kroppsburna kameror används på ett kontrollerat, ändamålsenligt och förankrat sätt.

Behövs en konsekvensbedömning?

I vissa fall kan verksamheten behöva genomföra en konsekvensbedömning avseende dataskydd innan kroppsburna kameror införs. En konsekvensbedömning krävs enligt GDPR när en typ av personuppgiftsbehandling sannolikt leder till hög risk för fysiska personers rättigheter och friheter.

Syftet är att identifiera risker i förväg och bedöma vilka åtgärder som behövs för att skydda de personer som kan beröras av behandlingen.

En konsekvensbedömning bör inte ses som en ren formalitet. Den kan fungera som ett praktiskt verktyg för att pröva om införandet är rimligt, om användningen är tillräckligt avgränsad och om de tekniska och organisatoriska skyddsåtgärderna är tillräckliga. [Källa 10]

Kroppsburna kameror kan vara ett värdefullt verktyg och relevant stöd för verksamheter där medarbetare möter människor i pressade, konfliktfyllda eller farliga situationer. De kan bidra till ökad trygghet, transparens och bättre uppföljning efter incidenter.

Men ett införande handlar inte bara om att välja kameror och system, utan om att definiera de juridiska, organisatoriska och praktiska förutsättningar som krävs för att spela in och hantera materialet på ett nödvändigt, proportionerligt och säkert sätt.

Den centrala frågan är därför inte bara om kroppsburna kameror får användas, utan under vilka omständigheter just den aktuella verksamheten kan använda dem.

Ju tydligare dessa ställningstaganden görs före införandet, desto bättre förutsättningar finns för att använda tekniken på ett sätt som skapar nytta utan att integritetsriskerna blir större än nödvändigt.

Som stöd för arbetet har vi sammanställt en checklista med frågor som verksamheten bör gå igenom före införande av kroppsburna kameror. Checklistan kan användas som underlag för intern dialog, kravställning, dokumentation och fortsatt juridisk bedömning.

Ladda ner checklistan som PDF här eller i menyn till höger