Fallback

Fallback innebär att ett system, en tjänst eller en verksamhet går över till ett alternativt, förenklat eller degraderat läge när den ordinarie funktionen inte längre kan upprätthållas.

Syftet är att verksamheten ska kunna fortsätta fungera på en acceptabel nivå, även om full funktionalitet inte längre är möjlig. Fallback används ofta inom IT, kommunikation, drift, beredskap och verksamhetskritiska system.

I kommunikationssystem beskriver fallback vad som händer när den ordinarie kommunikationslösningen inte fungerar som planerat.

  • från MCX-tjänster till TETRA eller annan talradio
  • från nätbaserad kommunikation till direktläge
  • från datatunga tjänster till prioriterad tal- och larmkommunikation
  • från digitala formulär till manuella checklistor
  • från ordinarie ledningsplats till reservledningsplats
  • från realtidsuppdateringar till schemalagda rapporteringsintervall

Fallback innebär alltså inte alltid att en likvärdig lösning tar över. Ofta handlar det om att behålla de mest kritiska funktionerna, även om kapacitet, användarupplevelse eller informationsmängd försämras.

Fallback i praktiken

En fallback-lösning är bara användbar om den är känd, testad och accepterad av verksamheten.

Viktiga frågor är:

  • Vilka funktioner måste alltid fungera?
  • Vilka funktioner kan tillfälligt stängas av eller förenklas?
  • När ska fallback aktiveras?
  • Automatisk failover till manuell växling enligt rutin
  • Vem beslutar om övergång till fallback-läge?
  • Vilka användare behöver känna till rutinen?
  • Finns instruktioner även om digitala system inte fungerar?
  • Hur kommuniceras att fallback-läge gäller?
  • Hur länge kan verksamheten fungera i fallback-läge?
  • Hur återgår man till normal drift?

Fallback bör därför ses som en del av både teknisk systemdesign och organisatorisk beredskap.

Fallback-rutiner bör vara definierade i förväg. Det ska vara tydligt när fallback ska aktiveras, vem som fattar beslutet, vilka funktioner som prioriteras och hur verksamheten återgår till normalläge.

Skillnaden mellan redundans, diversitet, fallback och failover

Begreppen redundans, diversitet, fallback och failover används ofta i samma sammanhang, men de beskriver olika delar av robust systemdesign.

Redundans

Innebär att det finns en reserv, extra kapacitet eller en alternativ lösning som kan ta över om något slutar fungera.

Svarar på frågan: finns det något som kan ersätta huvudlösningen?

Diversitet

Innebär att reservlösningen skiljer sig från huvudlösningen i teknik, väg, leverantör, placering eller beroenden.

Svarar på frågan: är reserven tillräckligt oberoende för att inte drabbas av samma fel?

Failover

Innebär att ett system automatiskt växlar från huvudlösningen till en reservlösning när ett fel upptäcks.

Svarar på frågan: sker övergången automatiskt?

Fallback

innebär att systemet, organisationen eller användaren går över till ett alternativt arbetssätt eller ett förenklat läge när full funktion inte längre är tillgänglig.

Svarar på frågan: vad gör vi när den ordinarie funktionen inte kan upprätthållas?

I praktiken samverkar begreppen ofta. Ett robust kommunikationssystem kan ha redundanta förbindelser, byggas med diversitet, använda failover för automatisk växling och samtidigt ha definierade fallback-rutiner för situationer där full funktion inte kan upprätthållas.

En lösning kan vara redundant utan att ha god diversitet. Två fiberförbindelser i samma kanalisation ger exempelvis en reserv, men båda kan slås ut av samma grävarbete. På samma sätt kan det finnas redundans utan failover, om användaren själv måste växla till reservsystemet. Fallback blir aktuellt när reservlösningen inte ger samma funktion som huvudsystemet, men ändå gör det möjligt att fortsätta verksamheten på en acceptabel nivå.